Petra Norman
The comeback
Videoverk
Work i progress, filmsekvens, ca 5 minuter, ur pågående arbete som planeras bli totalt ca 15
minuter.
Kan en 56-årig före detta balettdansös träna upp sig igen som dansare? Är det ens möjligt att
göra en comeback? Vad kan kroppen klara av efter att ha varit stillasittande i 26 år? Vad
minns kroppen och vad väcker dansen i sinnet?
Genom en mix av filmsekvenser och dokumentära inslag får man följa en före detta
balettdansös resa tillbaka till dansen efter 26 års stillasittande. Vi får följa från de första
stegen tillbaka till dansstudion och till ögonblick av tvivel, hopp och passion som kolliderar
med kroppen och tidens gång.
Verket innehåller även fragment av minnen, bilder, filmer, brev, tidningsurklipp från det
förflutna, hennes tidigare danskarriär. Det är stunder av försök att omfamna det förflutnas
inverkan på nutiden.
Då filmen är under fortsatt produktion är det här en del av verket. Verklighetens händelser
och känslor får avgöra fortsättningen och slutet.
En balettdansös börjar ofta dansa balett i mycket ung ålder, som barn, om det ska vara
möjligt att få en professionell karriär. En karriären är kort och dansare går i pension när de
senast är 44 år.
Som 15-åring hemma i Finspång drömde jag om att bli balettdansös, men där finns ingen
balettskola.”Sånna drömmar hade jag också i din ålder” ”Det är för sent för att bli
balettdansös”. ”Du är för gammal”. Den typen av kommentarer fick jag höra, även från
dansskolor påpekades det att jag var för gammal. Jag försökte ändå och mot alla odds
lyckades jag bli balettdansös. Bland annat dansade jag på Deutche Oper i Berlin, Malmö
Stadsteater och med Birgit Cullberg. Men vid 30 års ålder bestämmer jag mig för att sluta
dansa.
Efter det har jag suttit ner. På en stol. Arbetet framför en skärm. Dag efter dag. År efter år,
nu i 26 år. Jag har bara varit i mitt eget huvud. Kroppen har förfallit totalt. Något inom mig
också. Sedan flera år tillbaka har jag känt en längtan efter att återvända till dansen i någon
form. Jag har också ställt mig frågan, varför slutade jag egentligen att dansa?
Jag vill med verket bjuda in åskådaren till en personlig inblick i dansen värld, i dess
glädjeämne och dess sorger. Jag vill försöka visa att man kan ägna sig åt något man tycker
om oavsett ålder och hinder. Kan man återvända till sitt tidigare jag och identitet? Vad
händer om man ger sig på något som är för svårt? Och om det går åt helvete, vad händer
sen?
