Emilia Westerström
På Konstskolans vinterutställning visas de verk som skapats under höstterminens experimentella fas. Arbetet under hösten har varit processfokuserat och resulterat i ett litet antal oljemålningar inspirerade av privata foton från barndomen. En stor del av processen har skett genom funderingar kring koncept och personliga gränser. Hur mycket av min historia är jag villig att visa? Hur mycket av min familjs historia är min att dela? Experimenterandet har bestått av materialval, penselföring och abstraktion och har resulterat i ett uttryck som skiljer sig en hel del från tidigare kreationer. I konstverken utforskas existentiella ämnen så som familj, barndom och minnen, men även till exempel sorg och förlust. Verken har fötts ur personliga erfarenheter men har sedan avsiktligen avbildas med endast den mest grundläggande informationen nödvändig för att skapa en atmosfär i vilken åskådarna ges utrymme att tillföra egna detaljer utifrån självupplevda händelser. Varje målning kombinerar två barn med en tydlig rumslighet och en överhängande natur. Barnen i bilden står för en oskyldighet. Ett litet barn i en stor värld som kan agera hur den vill, och tvingar barnet att följa med. Landskapen är mörka och påträngande, de rymmer ovisshet, hemligheter, och en svart, skrämmande oändlighet. En dyster underton i en annars glad bild. Känslan av att något inte står rätt till, något är påväg att hända, någon kanske saknas? Något kanske sörjs? Gränserna mellan inom- och utomhus överlappar och flyter ihop med varandra som en symbol för hur tankar och minnen återges som flera osammanhängande fragment av bilder, snarare än en enhetlig historia. Olika fragment, tagna ur samma händelse, skapar olika minnesbilder för olika personer och verkligheten upplevs annorlunda för alla involverade, trots att händelsen som minns är densamma. Att arbeta utifrån gamla foton ger uttryck för samma känsla då foton på samma sätt som ett minne endast är en spillra av en verklighet. Ett foto visar en liten ruta av en exakt sekund presenterar den som verkligheten, trots avsaknad av kontext och omgivning. Vi ser fotot; ett skrattande barn -men vi hör inte det andra, gråtande, som inte syns i bild.
Untitled, 95x77cm, akryl, olja och oljepastell.
Untitled, 98x77cm, akryl, olja och oljepastell.
Untitled, 117x78cm, akryl, olja och oljepastell.
